Jag åkte förbi betet vid 15tiden, mest för att vi hade vägarna förbi. Hästarna gick lugnt och betade i hagarna så vi klev inte ur bilen utan åkte hem och käkade. Åkte ut vid 17.30tiden för att rida. Humöret var ju givetvis på topp eftersom han varit så jäkla härlig dagen innan. Bänke var med och jag fipplade med telefonen medan han skulle gå in i hagen för att hämta Hjärt. Hjärt stod ca 20meter från grinden hel ensam och betade. På håll såg allt helt vanligt ut men när Bänke kom fram ropade han snabbt dit mig. Hjärt hade skurit sig på vänster bak. Precis under kotan ovanför karleden var det ett stort snyggt jack. Hela benet var ju blodigt och det såg ganska illa ut. Hjärt såg dock ganska oberörd ut och var pigg och glad som vanligt. Jag tänkte att jag får ta upp honom till stallet och sen ringa veterinär, men han kunde inte gå ett steg. Kunde inte stödja på benet och hoppade 2 steg med benet i luften. Först då kunde man se hur ont han hade. Jag fick panik inombords. Ringde Jan som hade benet, fick tag på Helsingborgs djursjukhus som tyckte vi skulle komma in. Hur lastar man en häst på 3 ben liksom..
Jan erbjöd sig att köra honom och det var nog tur, för han tog helt sonika sin 4hjulsdrivna bil, kopplade på släpet och körde ner på betet. Hjärt hasade undertiden omkring och betade, återigen som om inget hade hänt. Undertiden åkte jag och bänke hem för att hämta pass, försäkringspapper och lite annat som kunde behövas. När vi kom tillbaka smackade jag på ett högt transportskydd på det skadade benet och sen lindade jag över det med 4st lindor. Tjockt som ett paket blev det. Trots att han inte kunde stödja på benet alls hoppade han så snällt upp på rampen, fick sin lastningsgotte och sen var vi på väg. Jag fick åka i transporten ut från betet för att se så att allt gick bra. Han stod så snällt hela vägen till Helsingborg och hoppade glatt in på kliniken. Så jävla positiv liten häst. Skrek lite efter damer och hasade runt i gångarna för att nyfiket kolla in vart det var han hade hamnat. Vi fick vänta lite extra då det i panik kom in en familj med en kolikhäst som hade lagt sig i släpet. Stackars barnen var helt likbleka. När det väl var våran tur så gick vi direkt till röntgen. Det var rätt klurigt att få bra bilder eftersom han inte kunde stödja på benet utan helst stod med det uppdraget.
När veterinären kom med beskedet att han hade en fraktur kunde jag inte hålla mig längre. Jag hade varit lugn och förståndig hela tiden men nu började jag stortjuta. Lilla Berts ben var ju skadat på riktigt. Dessutom gick såret ända in till leden. Bilder mailades till kirurgerna och efter ett litet telefonmöte med chefskirurgen beslutades det för att det trots allt kunde gå att lappa ihop honom med goda resultat. Men att priset för det skulle överstiga vad jag hade honom försäkrad för. Hjärts sår spolades ur och han fick bosätta sig på intensiven. Han fick bindas upp ganska strikt i sin box då han var allt för pigg med att noppa på både dropp och bandage. Där lämnade vi honom. Och det var också sista gången jag såg honom.
Morgonen efter ringde en utav kirurgerna och sa att dom skulle börja operera nu. Det bara knöt sig i magen. Men visste ju inte om det skulle gå vägen eller inte. Men bara 30min senare ringde han igen och sa att det visade sig vara en sprängfraktur vilket inte synts på röntgen och att han rådde mig att vi skulle avsluta det hela här då Hjärt aldrig skulle kunna leva utan att ha ont. Givetvis blev det så.
Det känns så jävla ruttet. Vad saker kan förändras över en natt. Man ska aldrig ta sina nära och kära för givet. För olyckor händer. Så jävla lätt. Det som känns bra var att det inte var jag som gjorde något fel och att vi gjorde precis allt vi kunde för att rädda honom. Mer kan man inte göra. Så är det bara.
Efter det här fanns det bara 2 alternativ: Deppa ihop eller inse att jag gjorde allt jag kunde och hur mycket jag än deppar så får jag ju aldrig honom tillbaka. Jag valde nr 2. Och här står jag nu med ett litet plåster på såren. Hon heter Flower. Och jag hoppas vi får en längre tid tillsammans än vad jag och Hjärt fick.
Jag har beslutat mig för att ha kvar bloggen. Det känns liksom för deppigt för att stänga ner den. Så jag passar också på att välkomna Blomman:
